Gick hem från jobbet på måndag eftermiddag, då förkylningen grep tag i mig. Ögonen var rinniga, halsen började svida och huvudet kändes tungt. Hostan kom först på kvällen, oj oj oj... vilken hosta sen. Sån tur hann jag in på lunchen och köpa Zyx, som har samma verkan som en iprentablett och bedövar i svaljet. För den behövde jag sen på natten när jag vaknade av hostan för att kunna somna om.På måndagkvällen ringde mamma, då berättade hon att hon hade åkt med ambulans in till sjukhuset, då hon för 3 dje dagen hade känt som en "infarktkänning" hon ringde och sa att jag inte skulle vara orolig, då hon nu var på sjukhuset. Svag som jag redan var, så kom det snabbt tårar, oroligheten spred sig i kroppen och jag kände mig direkt mycket sjukare. ÅH hur skulle jag kunna sova nu. Tankarna for runt i huvudet på mig, det känns alltid lika jobbigt när mamma är på sjukhuset.
Hon har fått stå ut med så mycket. Från att den första infarkten kom när hon var runt 60. Å sen kom 2 till och efter det vart det bypass operation i maj 2007, då körde jag upp i ilfart till Umeå sjukhus där hon skulle opereras. Ja vilken resa, det började med att bilen gick sönder, så brorsan lånade ut sin bil istället, skönt. Efter det så har hon haft proppar i bägge ben och fått lov att amputera det ena. Nu har det gått lite mer än 2 år som hon setat i rullstol. Vi har våra taskiga kärl i vår släkt, där de flesta av hennes syskon dött av att hjärat inte orkat med.
På tisdag morgon när jag ringde Sollefteå sjukhus fick jag höra att hon fått åka ner till intensiven där hon skulle få ett nitroglycerindropp, då hon haft kärlkramp hela natten. ÅH vad nervositeten steg i mig. Hur skulle jag tänka, ska jag åka upp, hur blir utgångsläget? Jag vart tvungen att ställa frågan till sköterskan som i sin tur hänvisade till läkaren. Han sa att mamma tidigare hade fått detta dropp och att det har tagit bra, så jag kunde avvakta. Det kändes något tryggare, men ändå inte, för vi kan ju aldrig veta.
Senare på eftermiddagen kunde jag inte vänta längre, utan jag ringde intensiven för att höra hur det hade gått med droppet, vilket sköterskan nyss hade kopplat bort på henne och hon talade om att mamma nu åt middag. YEEES tänkte jag, vilket härligt friskhetstecken! Så skönt att höra. Nu kunde jag också börja kurera mig ... för usch vilka krafter som tas bort från en, när man fokuserar så stort på något ännu viktigare.
Idag är det onsdag och Lennart (mammas man) ringde mig på förmiddagen och berättade att hon nu åter igen var tillbaka på avdelningen. Skönt, JAG ÄLSKAR MIN MAMMA MEST I VÄRLDEN. Hon får aldrig försvinna från mig... Det känns så trist att vi bor så långt ifrån varann. 60 mil tar sin lilla tid. Nu längtar jag till sommaren, när jag äntligen får åka upp dit på semestern.
När livet ställs på sin spets, så får jag många funderare i mitt huvud. På vad som gör livet värt att leva. Tyvärr kan jag inte själv påverka allt, som att bo långt ifrån varann exempelvis. Men det jag kan göra något åt, tänker jag fortsätta att jobba för.
TACK MAMMA ATT DU FÖDDE MIG OCH ATT DET VAR JUST DU!
För vem hade jag varit annars, du kloka kvinna som har gett mig så mycket i ditt liv. Vem kan känna sig mer rik än jag?
Jag älskar dig <3
Monica
